Dramatiker

Att följa en persons resa in i sig själv.

Får jag se då? På din kulsamling.

Det är tidig morgon. Skolan börjar inte förrän om en timme.
Än så länge är det tomt på skolgården. Jag är den enda som sitter där och väntar.
Jag har med mig en kulpåse. Min plan är att öva innan alla kommer.
Jag vill verkligen vinna en enda gång. Ta hem en storvinst.
Jag är så upptagen av att träna på grussträckan framför skogen
att jag inte märker skuggan som närmar sig mig bakifrån.
Jag märker inte att någon är där förrän jag hör rösten som får mig
att snabbt plocka ihop kulorna och börja gå bort mot skolbyggnaden.

”Får jag se då? På din kulsamling.”
Jag låtsas inte höra. Går vidare. Den som pratar går i mellanstadiet
och jag vill inte svara. Jag har sett hur han bråkar med andra på rasten.
Han rusar fram till mig och rycker kulpåsen ur min hand. Jag ser mig omkring.
Hoppas att någon annan ska komma till skolan och hjälpa mig. Han rusar bort
mot skogsbrynet. Jag skyndar efter. Ber honom ge påsen till mig. Han skrattar.
”Ta den då! Gör det om du kan.”
Jag tar mod till mig och går fram till honom där han står och bollar med min kulpåse
mellan sina händer. Just som jag sträcker handen mot påsen fångar han in mig
och trycker mig mot en av trädstammarna.
Han tar av sig sin långa halsduk och sveper fast den runt mig och trädet så jag sitter fast.
Sedan skrattar han och går iväg. Med min kulpåse.

Mina klasskompisar hittar mig lite senare. Jag har gråtit.
Varenda rast ser jag honom spela med mina kulor från min kulpåse.
Tills en av mina kompisar utbrister; men Anette är det där inte din?
Jag nickar och han som tagit den säger att han nog tagit fel och lämnar den till mig.
Jag tänker inte låta honom förstöra min dag. Vinner till och med kulor.
Ingen storvinst men ändå. När jag kommer hem formar jag en karaktär efter honom.
Jag kallar honom Tompa. En elak pojke som är dum mot alla som är mindre.
Men anledningen till att han är dum är att han blir slagen och retad hemma
bestämmer jag. Tompa. Jag gick i ettan. Han i fyran. Han skrämde mig
men mest gjorde han mig ledsen efteråt. Ingen ska göra så som han gjorde.
Ingen ska ha det så som han tänkte jag och i fortsättningen log jag alltid mot honom
när vi möttes på skolgården.

Flera veckor senare kom han till mig och gav mig tio stenkulor.
Tack för lånet, sa han, och sprang iväg.

Dramatiker – Att följa en persons resa in i sig själv

Jag har nästan lika länge som jag varit författare, också varit dramatiker.
Jag skrev inte bara berättelser. Jag skrev manus som jag lät mina vänner
agera med mig i olika världar. Jag kan bli helt berusad när jag hittar rätt
i dialogen eller händelserna och min största kärlek här är karaktärerna.

Jag gillar verkligen att arbeta med karaktärer, att följa en persons resa
in i sig själv samtidigt som det yttre pågår.
Jag är närmast nördigt förtjust i karaktärsarbete.
Kanske lite av den anledningen som gör att jag ibland blir anlitad
att arbeta fram karaktärer till andras produktioner eller manus.

Jag gillar människor och den kamp de för med att vara just människor.
Jag gillar när det skaver som i manuset till Min mamma,
och jag tycker om när det är skruvat som i pjäsen Virus
eller kortfilmsmanuset Hjärtslag,
men alltid vill jag det ska handla om något som berör mig
och är viktigt för mig att säga, som i Dödskammaren som handlar om dödsstraff,
eller som i Kär som fan som handlar om att få älska vem en vill.

Ååååå vad kan det vara, vad kan det vara?

Ända sedan långt bak i tiden för trettio år sen plus, då jag dramatiserade
Eva Ibbottsons Häxtävlingen tills detta årtionde då jag jobbat mycket
på folkhögskolor och specialskrivit föreställningar för skådespelarutbildningar,
så har jag en förkärlek för det som sticker ut och är annorlunda.

Därför blev jag så otroligt glad när Jösta och Johan fick en chans
med min pjäsjag skrivit i Karlstad. Det var Marianne Nilsson F Paulsen
som drog i projektet via Antidiskrimineringsbyrån där.

Först skulle drygt trehundra förskolebarn få läsa Jösta och Johan
och sedan skulle de få se föreställningen. Musikalgymnasiet i Karlstad
arbetade fram en föreställning efter mitt manus.
Det var en fantastiskt härlig känsla att tillsammans med en massa förskolebarn
sitta och titta på dramat som jag skrivit i en stor idrottshall.
Alla ungdomarna var otroligt laddade innan. Nervösa. Inte så vana att spela
för en barnpublik. Men de kunde sina karaktärer och sina repliker.
Så kom ögonblicket i pjäsen då ägget ska kläckas och det är stor spänning på scenen.
Skådespelarna vänder sig mot publiken och är exalterade –
Ååååå vad kan det vara, vad kan det vara?
Då mitt i alltsammans hörs några barn –
En krokodil! Det är en bebiskrokodil!
Men skådespelarna fortsätter agera och då skriker barnen ännu mer
och fler hänger på –
Det är en krokodil i ägget! Akta er!
Och skådespelarna blir helt perflex och fryser till ett kort ögonblick
innan de låter ägget kläckas. De hade inte tänkt på att barnen som läst boken
skulle bli så indragna att de ropade saker. Tack och lov fann de sig väldigt bra
och föreställningen blev omtyckt och lyckad. Jättefint när alla sjöng på scenen.

Låtarna är mitt rinnande vatten

Något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat är just att skriva låtar
och jag gillar känslan av att det känns som om de flödar ur mig
som om de vore ett vattenfall. Jag har har skrivit en bit över hundra låtar,
både för artister och i musikaler. Läs mer om dem under Scen.
Många går att hitta på spotify. Som t ex Warrior och Kär som fan,
och sedan finns även en spelllista där med låtar jag samlat ihop som jag skrivit.

Just nu sitter jag och skriver på dramatisering av Syster Varg
för både scen och film (På scen kommer det bli mycket mer musikal
av det och Christian Bingmark står för musiken)
samtidigt som jag arbetar med manuset till en helt ny och ofräsch musikal.
S-MUT-S