Mamy Blue

Handling

Mamy Blue – er riktiga mamma är en kärlekshistoria med oväntade förvecklingar. Mamy Blue förlorar sin familj i en bilolycka och beslutar sig för att stjäla ihop en ny. Hon vill återskapa den perfekta familjeidyllen, kidnappar två barn och väljer sedan ut en man som ska passa som pappa. Torben heter den utvalda. Hur länge ska filmiljeidyllen hålla?

Anettes tankar om filmen

I flera år skrev jag på en historia som då hette Byssan Lull. Jag fick stöd från filminstitutet för att skriva vidare på manus och jag kopplades samman med producent och regissör. Vi hade diskussioner och planer på när filmen skulle göras. Av många olika anledningar, som det gärna blir i filmens värld, så fick vi inte ihop budget och allt annat så filmen rann ut i sanden.
Kvar satt jag med mitt manus som jag gillade så otroligt mycket. När jag något år senare fick Fridegårdsstipendiet så lät jag denna berättelse istället bli litterär och jag lät den under sommaren finnas med som följetong i Uppsalademokraten. Responsen blev positiv och folk gillade berättelsen.

Jag var fortfarande inte färdig med den och ville verkligen göra den till film. När jag nu satt och arbetade om den så kände jag att jag mycket hellre ville byta roller på karaktärerna och skapa ett större trauma hos kvinnan. Jag skrev och skrev och fick då till manuset er riktiga mamma.
Eftersom jag gillade låten Mamy Blue väldigt mycket och arbetade med den mycket i mina öron så lät jag också den titeln bli en del av filmtiteln.
Mamy Blue -er riktiga mamma, som sedan i tal blev just Mamy Blue.
Jag pratade ihop mig med Martin Lima de Faria som jag hade gjort ett par kortfilmer tillsammans med innan och han gick igång på berättelsen och ville regissera. Jag tog rodret som producent.
Det var en lång process med att få ihop allt för att kunna göra filmen, blandat med människor som ställde upp med allsköns saker till filmen, banklån och att alla som var med gick in med sina löner i hopp om att det skulle generera något i framtiden. Och jag tog kontakt med Viveka Seldahl. Under den här tiden blev vi väldigt goda vänner och än idag känner jag saknad efter henne ibland. En fantastisk människa var hon. Det är även Göran Engman som spelade Jens. Med honom gjorde vi en långfilm och fyra kortfilmer.
Inspelningen närmade sig, jag var med som manusförfattare på plats och hade långa samtal med skådespelarna om deras karaktärer, Martin och jag pratade mycket om manus och utvecklingen, ibland om nätterna satt jag och skrev om scener utifrån oväntade saker som hände, och om dagarna rullade inspelningen på där jag agerade dialogcoach, manusförfattare och producent.
Vi var till största delen ute på en ö som heter Rävsten i Öregrunds skärgård.
Helt isolerade med en enda plats där det fanns kontakt att kunna ringa ifrån med sina mobiler.
Där en bonde bara helt sonika bestämde sig för att såga med den största motorsågen han kunde uppbringa,
just när vi hade inspelning med väldigt känsliga scener.
En efter en sprang assistenterna iväg för att be honom vara tyst när vi gick på tagning.
Men det bara fortsatte.
Inspelningsledaren gick dit, till slut gick även jag dit och lyckades övertyga honom om att vara tyst
och ta en skön några timmars ledighet och tänka på annat så kunde vi tacka honom med fika och mat
och kanske ville han komma på premiär senare längre fram?

Som fotograf hade vi den stora förmånen att få arbeta med grymma Maria Hammar Turos,
som ju också filmade bland annat Främlingen med oss.

Ett annat fint minne i alla hundratals minnen som fanns i inspelningen. var när vi spelade in själva skivan till filmen –
där låten Mamy Blue sjöngs av Freddie Wadling och Viveka Seldahl.
Kika gärna på nedan youtubeklipp och spola fram till från 4.50 efter mitt långa hyllningsprat  till Freddie så kommer låten.

Klipp från filmen – de första tio minutrarna – kommer snart upp här.